Hey, I'm in the band!

Hej klassen!
Nu är det inte så lång tid kvar, och klockan tickar alldeles för fort! Är det någon mer än jag som har tappats bort på vägen?
Jag har gått runt med separationsångest i nästan tre månader nu, och ju närmare vi kommer den 5 juni, desto värre blir det! Den där klumpen i magen beror inte bara på alla prov och inlämningar.
Jag har aldrig gått längre än tre år i samma klass, men det har alltid känts lagom; efter tre år har jag tröttnat och inte haft något problem med klassens splittring. Jag är heller inte någon känslig person; jag gråter aldrig när jag ser på film eller läser (jo, okej, jag klämde fram en tår på "simon birch" när vi gick i trean eller fyran). Men nu är inget som det borde vara! Jag har ju fått mina tre år med en klass, och borde väl vara nöjd, men inte! Det känns som om jag inte är färdig än! Och gråtmild har jag blivit också, ibland börjar jag nästan grina bara av att tänka på konsekvenserna av studenten.
Det här är utan tvekan den klass jag trivts bäst i, och det är tack vare er! Ni är ett gäng störtsköna människor (är störtskön ett förlegat uttryck..?)! Även om jag inte umgås med så många av er på fritiden, så känns ändå tanken på att kanske inte träffa en del av er igen smått skrämmande! Det finns kanske någon självhjälpsbok; "vem är jag utan min klass?". Ge den till mig om ni skulle trilla över ett exemplar.
Så, förlåt om det här blev lite sentimentalt, men skyll er själva. Det är ni som är trevliga!

/Anki (om man blundar, försvinner det som är jobbigt då?)