Hey, I'm in the band!

Dessa ord skulle egentligen komma ut på ett bättre sätt, nämligen genom era brevlådor men på grund av tidsbrist så tänkte jag att jag ändå skulle få säga det jag ha sagt till er när vi hade tagit studenten..  Så varsågoda, en liten text tillägnad er, min kära efterlängtade klass....



För tre år sedan samlades sjutton elever till Gislaveds

Gymnasium för att bli ESMK1. De var Erik, Alexandra, Victoria,

Johanna, Lovisa, Philip, Veronica, Emilia, Daniel, Sara, Karin,

Anna-Karin, Caroline, Veronika, Alexander, Lisa och Gustav.

Det dröjde inte länge förrän Max och Hilda tillhörde gruppen,

och Jasmin och Andreas hade lämnat den.  Både Erik, Karin

och Emilia har under de tre åren funderat på att lämna

gruppen utan att ha gjort det, medan jag tror att vi alla visste

att Samuel skulle göra det förr eller senare och flytta till

det stora Amerika.

Tre år och många erfarenheter senare är vi nitton

personer som lämnar skolan, för att se andra delar av världen.

Vi var så olika när vi började, och lika olika är vi när vi

planerar vår framtid. Så olika personer som har så mycket

gemensamt. Det är ingen överdrift när jag säger att detta

har varit de bästa åren av mitt liv och jag känner sådant vemod

över att lämna er efter att verkligen ha fått lära känna er.

Efter mycket skratt och gråt, romanser och bråk, diskussioner

om både dödsstraff på samhällskunskapen och sex i Oasen,

så vet jag att jag kommer att sakna er. Jag tvivlar inte en sekund

på att vi alla är otroligt speciella personer som kommer nå långt i livet.

Vare sig man kommer studera på högskola eller åka utomlands

i höst, så är jag säker på att på klassåterträffen om tio år kommer

bli en "hejdundrans fESt".

Jag älskar er allesammans och saknar er redan,

men en tröst är i alla fall att jag vet att ni alla kommer

lyckas här i livet. "Kanske ses vi en dag, kanske inte. Jag har er ändå kvar".

Er Lovisa